flyinglady

Har skrivit sällan nu men det har liksom inte blivit, har haft fullt upp och lusten att skriva har inte varit där riktigt. Tänkte nu försöka börja igen för det har hänt så mycket, har verkligen varit på botten nu ett tag.

Nu för tiden så skriver många öppet hur de känner om saker och ting så jag ska också göra det för att få ur mig en del. Har gråtit oändliga mängder på sistone men sedan var det som kroppen drog i handbromsen och jag inte  kunnat gråta mer, istället dog det som av inombords och blev en klump. Jag mår riktigt skit just nu och försöker ta mig ur det men det verkar ta tid.

Jag tillhör nog de som är svår att lära känna fullt ut, tror inte ens min släkt känner mig egentligen.....de enda som helt känner mig är nog Macke och Erika. Kanske är det för att jag känt att de är de enda som rakt igenom och helt fullt och fast förstått och accepterat den jag är med både bra och dåliga sidor. De flesta i min släkt har inte alls förstått sig på hästintresset och rent varit emot det, då har man ju känt att de inte accepterar en för den man är vilket gjort att man känt sig som ett svart får....Det är som om man deltagit i något hästevanemang och gärna skulle haft de där så har de aldrig velat komma men jag vet att hade det varit en pianouppvisning och skulle deltagit i så hade de kommit. Hästar är och kommer alltid vara en stor del av mig och den jag är.

Har i hela mitt liv haft anorexi men hästarna har hållit den i schack för äter jag inte så orkar jag inte ha häst...min familj borde tacka hästarna för att de räddat mitt liv istället för att ogilla att jag älskar dem. Älskar min familj men jag önskar de kunde förstå mig.


Min första häst var en Nordsvensk:


Valdi var ett åbäke till häst, liten och grov och en tjurskalle som hette duga. Där stod jag, en späd tjej med en häst som egentligen var totalt olämplig som första häst men men Valdi var där för att stanna. Man får det man behöver brukar min vän Erika säga och Valdi var som sagt ett sjuhelsikkes projekt, hon trängde upp folk, sprang igenom dörrar, gick rakt igenom saker och var rent åbäke till häst som jag ofta släpade i grimskaftet efter. Hon hade fobi för sprutor, klatchljud från långpiskor och sprayflaskor. Men succesivt genom envishet, kurser och bråk så blev hon bättre. Jag red in henne och det gick lysande, hon var snäll att rida och totalt orädd allt. Valdi lärde mig den hårda vägen att stå på mig mer. Från att ha varit supervek klev jag ett steg uppåt, blev modigare på flera sätt. Valdi blev helt tokig i mig och jag var "hennes lilla matte och matte var man snäll med" men jag synar att hon var snäll med mig för att jag var hennes ledare. Hon visste att hon var starkare än mig men gjorde som jag sade bara för hon gillade mig. Hovslagaren tacklades i väggen men höll jag på med hennes hovar kunde hon hålla upp dem i timmar....för matte var man ju snäll med... När Valdi blev sjuk och fick somna in insåg jag att Nordsvensk inte var min typ av hästras och bestämde mig för en arab, sedan barnsben hade jag alltid velat ha en arab och jag tittade på många annonser...

När jag såg Indys annons fastnade jag, vet faktiskt inte vad som så totalt knockade mig men han skulle jag ha..nykastrerad, nyfyllda tre och oinriden var han men efter att ha ägt Valdi var jag inte orolig....INGET kunde vara värre än vad Valdi var då hon kom så Indy blev min. Han kom med lastbil till Umeå ända från Skåne och jag och Erika körde dit och hämtade honom....en liiiten arab klev ut ur lastbilen med spetsade öron och vaken blick.
Han var så liten och späd att då han vägrade gå in i hästfinkan så lyfte jag och lastbilschaffisen upp baken på honom och bar in honom medan Erika drog fram.

Indys försäljningsbild




Hem kom vi och en liten arab lastades ur vid stallet Q.A Karizhma hette han och Erika och jag hade skämtat om en massa dumma namn hela vägen från Umeå men det slutade att han fick namnet Indy...det var Macke som döpte honom (efter en skoter visade det sig). Det visade sig att då man tagit av Indy grimman fick man inte på den igen och täcke var han inte van alls....han uppförde sig som han var ohanterad och stod mest med skallen i vädret och såg vettskrämd ut. Efter många om och men fick jag på honom grimma och täcke och kunde skicka ut honom i hagen. Insåg att uppfödaren nog inte varit så sanningsenlig om hans hantering men brydde mig inte....den lilla räkan till häst var min och jag var redan då helt tokig i honom.

Indy visade sig vara en tjurskalle och ha egna åsikter om det mesta, han ifrågasatte kroniskt de andra hästarnas ledarskap redan som liten och ju äldre han blev ju mer tuff blev han mot andra hästar. Han provade även mig massor med gånger och jag avgick inte alltid som segrare...Valdi gav mig en hel del gratis eftersom hon tyckte om mig men med Indy fick jag kämpa hårdare för att få igenom saker även om han var snäll.




Han älskade att jäklas, promenerade vi slet han flera gånger av mig mössan och snörde den i diket och såg förtjust på mig då jag fick kasa med ned i diket efter mössan....självklart var det ofta slask och elände så man blev blöt. Han jäklades och drog i kläderna och jag skickade bak honom så han fick gå två meter bakom mig för att markera att JAG BESTÄMMER SÅ DU FÅR GÅ DÄR BAK!!!!, då smög han sig fram och slet i tröjan och snörde sig sedan bakåt där han skulle vara och tittade på mig " vad gör du nu då moahahaha jag är ju här bak". Flera söndagar skulle Macke och jag gå en mysig promenad med Indy och Timmy vilket ofta urartade i storgräl mellan mig och Indy...han tyckte vi gick för sakta och tjaffsade hejdlöst då han inte fick gå förbi. Kunde skicka bak honom hundra gånger och han kom ändå igen...spelade ingen roll om jag hade med mig spö...han fortsatte ändå.


Var promenaderna fyllda av gräl så var inridningen motsatsen, här var något Indy faktiskt gillade. Han var superduktig och då jag väl satt på hans rygg var det som "jamen äntligen är du där du ska vara och inte ivägen på marken!" Han var supersnäll att rida och det gick riktigt bra med inridning även om han ibland hade lite temperamentsutbrott så gick allt över förväntan.

Min första ridtur på Indy med trogna Erika med.


Det visade sig ganska fort att Indy inte hade så bra hälsa, var han inte sjuk så rapplade han till det och skadade sig själv. Han hade ofta överskottsenergi av all tid i sjukhage och det kombinerat med hans dominanta natur samt hans åsikt om att han inte gillade att bli ledd gjorde att alla inte gillade att leda honom. Jag fick skit bakom min rygg för det....men vad väntar man sig av en unghäst i sjukhage? Det slutade med att jag knappt vågade lämna Indy till någon för antingen var han bråkig så folk klagade eller så skadade han sig....fick känslan att om jag åkte ifrån honom skulle han bara göra sig illa och så var jag inte hemma.


Han låste upp sjukhagen då han stod där och i sommarstallet i Umgransele låste han upp boxen.


Var med Indy till tränare och en sade att han kanske var kastrerad men han betedde sig som en hingst, han var hård i sättet och nafsig och en annan liten detalj var att han faktiskt fick "stånd" då han var i närheten av ston. Den tränaren sade att jag inte skulle behandla Indy som en valack utan träna honom som en hingst...han sade att jag skulle skita i om Indy gick bakom mig eller framför...han sade att det viktiga var att han gick lugnt och inte försökte dra omkull mig...han sade att med en hingst får man välja sina fighter. Så jag började skita i att fostra Indy som man lärt sig och gjorde som han sade och våra promenader blev trevligare. Indy fick gå lite framför mig och var nöjd, han skötte sig där också och lydde. En annan tränare sade att hon aldrig varit med om en så tuff och otålig häst, hon menade att han verkligen inte var en lätt häst då han var så rysligt otålig.

När vi flyttade till travbanan trivdes Indy och blommade ut. Han släppte lite av sin irriterade attityd och började slappna av och njuta av livet, insåg då hur mycket han otrivts i stan och även jag. Var lugnare stall och större hage och så fick han en hästkompis när Macke skaffade Nyfiken. Var Indy glad, var jag glad och vi hade det toppenkul nu visste jag ju hur jag skulle hantera honom. Valdi hade mest skrämt Macke men Indy hade letat sig in i hjärtat även på Macke som började gilla hästar och till och med skaffade Nyfiken.

Indy och Nyfiken galopperar i hagen


Indy skrämde livet ur mig med allt han råkade ut för, flera gånger såg det dystert ut...griffelbensfrakturer, leverproblem och allt möjligt elände men han läkte ihop och vi fortsatte kämpa på. Återigen stämde Erikas ord om att man får vad man behöver....jag behövde Valdi för utan att ha haft henne och det hon lärde mig hade jag aldrig gett mig på att köpa Indy och Indy i sig gav mig många matcher om vem som skulle bestämma, han hade åsikter om det mesta men var samtidigt otroligt godhjärtad. Han utmanade mig och gjorde det aldrig tråkigt och jag har insett att jag behöver bli utmanad.

Just hans intelligens var helt otrolig men framför allt behövde jag aldrig tvivla på hur mycket han i sin tur tyckte om mig. Han ville bara ha mig på sin rygg, han tyckte bäst om att bli ledd av mig, han slutade äta som han skulle då jag hoppade på kryckor och inte kunde vara med honom som han var van, det var med andra ord bara att umgås med honom med kryckor och allt, han kom alltid farande då jag ropade och hade alltid tid för lite gos och mys. Indy var verkligen i grunden en enmanshäst även om han blev bättre sista året och kunde visa Macke och Erika lite vänlighet också. Tror vi passade så bra ihop för att våra personligheter speglade varann....otålig, envis, hetsig, temperamentsfull men ändå gosig och varmhjärtad, samt att vi båda valde ut de vi ville ha i vår innersta cirkel...det är nog svårt att hitta en häst som så klockrent speglar en själv.

När sedan han även fick Linus i sin flock trivdes han och han var en bra ledare om än hård ibland.



Indys sviktande lever blev en av orsakerna till att han nu fick somna in och jag saknar honom så jag knappt kan bära smärtan. Bara att skriva om honom får mina tårar att spruta, säkert skulle många inte fatta....han var ju en häst...men han var för mig mer än så. Han var den jag fann tröst hos om jag bråkat med min familj, om jag och Macke var osams, om det hänt något jag var ledsen över.....Indy var alltid där och han förstod då jag var ledsen och brukade pressa mulen mot min kind. Han var klokaren än någon häst jag träffat, och han visade sina åsikter på ett otroligt sätt. Lät jag honom vara ute i regnet så stod han vid grinden då jag kom och då var han inte nådig, han visade rasande hur dåligt det var av mig att låta honom stå ute i REGN :-) hann ofta bara öppna bildörren så stirrade han på mig och VRÅLADE...."HÄMTA MIG OCH DET NUUU!"

Jag har gråtit hur mycket som helst och sedan slutade jag bara gråta, blev istället tom inombords och började tröstäta och må skit och mest känna mig tom och smått apatisk....insåg att jag lade locket på istället för att släppa ut allt så nu har jag skrivit och gråtit.

Är så glad jag har Macke, Erika och Linus.....
Macke och Erika för de faktiskt begriper sig på mig och Linus min snälle lille häst för att han finns i mitt liv.

Livet känns så konstigt och tomt utan Indy även om jag har Linus att pyssla med.
Jag saknar Indys temperament och ilska om han ville galoppera i tvåhundra och inte fick det, Linus är jag glad om han VILL galoppera i tvåhundra för han är lite Indys motsats och ganska sävlig. Var Indy otålig och ett packe dynamit så är Linus mildheten själv så det är en stor omställning eftersom jag brukar gilla hästar med temperament. Vet inte varför eftersom jag inte är så tuff själv alltid men jag tror jag behöver utmanas titt som tätt för att må bra och hålla mig allert.

När Indy somnade in var jag och Macke hos honom och strök på honom och följde honom till slutet och visade honom hur mycket vi älskade honom och vad han betydde. Vi grät och kände att det var det svårtaste vi gjort men samtidigt kändes det rätt att följt honom till slutet....han var unik.

Linus har varit lika deppad som jag över Indys död och han saknar honom lika mycket så nu får jag och Linus tillsammans försöka gå framåt ur den värsta smärtan. En häst så älskad av Macke och mig som Indy var kan bli en hel familjs medelpunkt, då den försvinner så ska allt byggas om.

Linus och jag


Totalt ointressant läsning för andra men jag behövde skriva ocha att minnas min och Indys historia fick mig att gråta ut lite till. Ingen kan förstå min sorg men Macke sade något klokt i stil med att jag sörjer mitt barn och Indy är ju den jag vårdat, skött, kört till veterinären och vakat över och nu finns han inte. Han var det närmaste en son jag kommer komma eftersom jag inte vill ha barn....nu finns han inte...och jag förstår inte att han är borta.

Hade jag vetat om hur vår tid ihop hade blivit, vad det kostat i smärta, veterinärresor och allt hade jag köpt honom ändå....hade inte velat gå miste om tiden vi trots allt haft även om åren blev få och han dog för ung.
Han var min vän...