flyinglady

Kan inte sova....

Det gör så ont i mig att jag måste vara utan dig.....saknar dig min fina bästa vän.
Känner mig verkligen så trasig och tom, något i mig dog med dig....jag mår inte bra utan dig och jag har lust att SKRIKA över orättvisan....du förtjänade att få LEVA!!! Du kämpade varje gång du var sjuk och var aldrig elak trots du ibland mådde dåligt, hade ont..nej med öronen framåt kämpade du dig igenom och kom igen gång på gång och vi fick fortsätta framåt. Du förtjänade att få blir frisk och leva lyckligt!!! Inte vara sjuk och dö så ung.

Fördelningen över smärta och orättvisa är inte verkligen jämt fördelad här på jorden....tycker att jag haft nog elände och smärta i mitt liv, att en önskan om att få ha kvar sin älskade häst var så mycket begärt? Att du skulle måste bli sämre och dö och ryckas från mig, har inte jag förlorat nog???  Hade inte du haft nog elände??Det är inte rättvist...

Att en liten häst kan lämna ett sådant stort tomrum i ett hjärta....du var en unik häst Indy men man var nog tvungen att känna dig väl för att förstå hur otroligt godhjärtat, klok och trogen du var.


Alla gånger jag gråtit och du kommit och pressat mulen mot mig och förstått jag behövde dig, alla gånger vi busat och du varit helt galen och man fått skratta hejdlöst, att du bara ville bära mig på din rygg, för dig var jag speciell precis som du var för mig...du valde mig framför andra, när du inte fick träffa mig slutade du äta så jag fick sitta med kryckorna i din hage, du vara en helt fantastisk personlighet med din bestämdhet och järnvilja men så stora varma hjärta... ena stunden var du tuff hingst och stöddigast i världen och nästa stod du och sög på min tröja med stängda ögon och var minst i världen... folk sade att du var nöjd bara du fick vara med mig och det stämde nog, jag var nöjd då jag var med dig....

Jag saknar dig så oerhört....du lämnade ett tomrum i denna lilla familj.

Har skrivit sällan nu men det har liksom inte blivit, har haft fullt upp och lusten att skriva har inte varit där riktigt. Tänkte nu försöka börja igen för det har hänt så mycket, har verkligen varit på botten nu ett tag.

Nu för tiden så skriver många öppet hur de känner om saker och ting så jag ska också göra det för att få ur mig en del. Har gråtit oändliga mängder på sistone men sedan var det som kroppen drog i handbromsen och jag inte  kunnat gråta mer, istället dog det som av inombords och blev en klump. Jag mår riktigt skit just nu och försöker ta mig ur det men det verkar ta tid.

Jag tillhör nog de som är svår att lära känna fullt ut, tror inte ens min släkt känner mig egentligen.....de enda som helt känner mig är nog Macke och Erika. Kanske är det för att jag känt att de är de enda som rakt igenom och helt fullt och fast förstått och accepterat den jag är med både bra och dåliga sidor. De flesta i min släkt har inte alls förstått sig på hästintresset och rent varit emot det, då har man ju känt att de inte accepterar en för den man är vilket gjort att man känt sig som ett svart får....Det är som om man deltagit i något hästevanemang och gärna skulle haft de där så har de aldrig velat komma men jag vet att hade det varit en pianouppvisning och skulle deltagit i så hade de kommit. Hästar är och kommer alltid vara en stor del av mig och den jag är.

Har i hela mitt liv haft anorexi men hästarna har hållit den i schack för äter jag inte så orkar jag inte ha häst...min familj borde tacka hästarna för att de räddat mitt liv istället för att ogilla att jag älskar dem. Älskar min familj men jag önskar de kunde förstå mig.


Min första häst var en Nordsvensk:


Valdi var ett åbäke till häst, liten och grov och en tjurskalle som hette duga. Där stod jag, en späd tjej med en häst som egentligen var totalt olämplig som första häst men men Valdi var där för att stanna. Man får det man behöver brukar min vän Erika säga och Valdi var som sagt ett sjuhelsikkes projekt, hon trängde upp folk, sprang igenom dörrar, gick rakt igenom saker och var rent åbäke till häst som jag ofta släpade i grimskaftet efter. Hon hade fobi för sprutor, klatchljud från långpiskor och sprayflaskor. Men succesivt genom envishet, kurser och bråk så blev hon bättre. Jag red in henne och det gick lysande, hon var snäll att rida och totalt orädd allt. Valdi lärde mig den hårda vägen att stå på mig mer. Från att ha varit supervek klev jag ett steg uppåt, blev modigare på flera sätt. Valdi blev helt tokig i mig och jag var "hennes lilla matte och matte var man snäll med" men jag synar att hon var snäll med mig för att jag var hennes ledare. Hon visste att hon var starkare än mig men gjorde som jag sade bara för hon gillade mig. Hovslagaren tacklades i väggen men höll jag på med hennes hovar kunde hon hålla upp dem i timmar....för matte var man ju snäll med... När Valdi blev sjuk och fick somna in insåg jag att Nordsvensk inte var min typ av hästras och bestämde mig för en arab, sedan barnsben hade jag alltid velat ha en arab och jag tittade på många annonser...

När jag såg Indys annons fastnade jag, vet faktiskt inte vad som så totalt knockade mig men han skulle jag ha..nykastrerad, nyfyllda tre och oinriden var han men efter att ha ägt Valdi var jag inte orolig....INGET kunde vara värre än vad Valdi var då hon kom så Indy blev min. Han kom med lastbil till Umeå ända från Skåne och jag och Erika körde dit och hämtade honom....en liiiten arab klev ut ur lastbilen med spetsade öron och vaken blick.
Han var så liten och späd att då han vägrade gå in i hästfinkan så lyfte jag och lastbilschaffisen upp baken på honom och bar in honom medan Erika drog fram.

Indys försäljningsbild




Hem kom vi och en liten arab lastades ur vid stallet Q.A Karizhma hette han och Erika och jag hade skämtat om en massa dumma namn hela vägen från Umeå men det slutade att han fick namnet Indy...det var Macke som döpte honom (efter en skoter visade det sig). Det visade sig att då man tagit av Indy grimman fick man inte på den igen och täcke var han inte van alls....han uppförde sig som han var ohanterad och stod mest med skallen i vädret och såg vettskrämd ut. Efter många om och men fick jag på honom grimma och täcke och kunde skicka ut honom i hagen. Insåg att uppfödaren nog inte varit så sanningsenlig om hans hantering men brydde mig inte....den lilla räkan till häst var min och jag var redan då helt tokig i honom.

Indy visade sig vara en tjurskalle och ha egna åsikter om det mesta, han ifrågasatte kroniskt de andra hästarnas ledarskap redan som liten och ju äldre han blev ju mer tuff blev han mot andra hästar. Han provade även mig massor med gånger och jag avgick inte alltid som segrare...Valdi gav mig en hel del gratis eftersom hon tyckte om mig men med Indy fick jag kämpa hårdare för att få igenom saker även om han var snäll.




Han älskade att jäklas, promenerade vi slet han flera gånger av mig mössan och snörde den i diket och såg förtjust på mig då jag fick kasa med ned i diket efter mössan....självklart var det ofta slask och elände så man blev blöt. Han jäklades och drog i kläderna och jag skickade bak honom så han fick gå två meter bakom mig för att markera att JAG BESTÄMMER SÅ DU FÅR GÅ DÄR BAK!!!!, då smög han sig fram och slet i tröjan och snörde sig sedan bakåt där han skulle vara och tittade på mig " vad gör du nu då moahahaha jag är ju här bak". Flera söndagar skulle Macke och jag gå en mysig promenad med Indy och Timmy vilket ofta urartade i storgräl mellan mig och Indy...han tyckte vi gick för sakta och tjaffsade hejdlöst då han inte fick gå förbi. Kunde skicka bak honom hundra gånger och han kom ändå igen...spelade ingen roll om jag hade med mig spö...han fortsatte ändå.


Var promenaderna fyllda av gräl så var inridningen motsatsen, här var något Indy faktiskt gillade. Han var superduktig och då jag väl satt på hans rygg var det som "jamen äntligen är du där du ska vara och inte ivägen på marken!" Han var supersnäll att rida och det gick riktigt bra med inridning även om han ibland hade lite temperamentsutbrott så gick allt över förväntan.

Min första ridtur på Indy med trogna Erika med.


Det visade sig ganska fort att Indy inte hade så bra hälsa, var han inte sjuk så rapplade han till det och skadade sig själv. Han hade ofta överskottsenergi av all tid i sjukhage och det kombinerat med hans dominanta natur samt hans åsikt om att han inte gillade att bli ledd gjorde att alla inte gillade att leda honom. Jag fick skit bakom min rygg för det....men vad väntar man sig av en unghäst i sjukhage? Det slutade med att jag knappt vågade lämna Indy till någon för antingen var han bråkig så folk klagade eller så skadade han sig....fick känslan att om jag åkte ifrån honom skulle han bara göra sig illa och så var jag inte hemma.


Han låste upp sjukhagen då han stod där och i sommarstallet i Umgransele låste han upp boxen.


Var med Indy till tränare och en sade att han kanske var kastrerad men han betedde sig som en hingst, han var hård i sättet och nafsig och en annan liten detalj var att han faktiskt fick "stånd" då han var i närheten av ston. Den tränaren sade att jag inte skulle behandla Indy som en valack utan träna honom som en hingst...han sade att jag skulle skita i om Indy gick bakom mig eller framför...han sade att det viktiga var att han gick lugnt och inte försökte dra omkull mig...han sade att med en hingst får man välja sina fighter. Så jag började skita i att fostra Indy som man lärt sig och gjorde som han sade och våra promenader blev trevligare. Indy fick gå lite framför mig och var nöjd, han skötte sig där också och lydde. En annan tränare sade att hon aldrig varit med om en så tuff och otålig häst, hon menade att han verkligen inte var en lätt häst då han var så rysligt otålig.

När vi flyttade till travbanan trivdes Indy och blommade ut. Han släppte lite av sin irriterade attityd och började slappna av och njuta av livet, insåg då hur mycket han otrivts i stan och även jag. Var lugnare stall och större hage och så fick han en hästkompis när Macke skaffade Nyfiken. Var Indy glad, var jag glad och vi hade det toppenkul nu visste jag ju hur jag skulle hantera honom. Valdi hade mest skrämt Macke men Indy hade letat sig in i hjärtat även på Macke som började gilla hästar och till och med skaffade Nyfiken.

Indy och Nyfiken galopperar i hagen


Indy skrämde livet ur mig med allt han råkade ut för, flera gånger såg det dystert ut...griffelbensfrakturer, leverproblem och allt möjligt elände men han läkte ihop och vi fortsatte kämpa på. Återigen stämde Erikas ord om att man får vad man behöver....jag behövde Valdi för utan att ha haft henne och det hon lärde mig hade jag aldrig gett mig på att köpa Indy och Indy i sig gav mig många matcher om vem som skulle bestämma, han hade åsikter om det mesta men var samtidigt otroligt godhjärtad. Han utmanade mig och gjorde det aldrig tråkigt och jag har insett att jag behöver bli utmanad.

Just hans intelligens var helt otrolig men framför allt behövde jag aldrig tvivla på hur mycket han i sin tur tyckte om mig. Han ville bara ha mig på sin rygg, han tyckte bäst om att bli ledd av mig, han slutade äta som han skulle då jag hoppade på kryckor och inte kunde vara med honom som han var van, det var med andra ord bara att umgås med honom med kryckor och allt, han kom alltid farande då jag ropade och hade alltid tid för lite gos och mys. Indy var verkligen i grunden en enmanshäst även om han blev bättre sista året och kunde visa Macke och Erika lite vänlighet också. Tror vi passade så bra ihop för att våra personligheter speglade varann....otålig, envis, hetsig, temperamentsfull men ändå gosig och varmhjärtad, samt att vi båda valde ut de vi ville ha i vår innersta cirkel...det är nog svårt att hitta en häst som så klockrent speglar en själv.

När sedan han även fick Linus i sin flock trivdes han och han var en bra ledare om än hård ibland.



Indys sviktande lever blev en av orsakerna till att han nu fick somna in och jag saknar honom så jag knappt kan bära smärtan. Bara att skriva om honom får mina tårar att spruta, säkert skulle många inte fatta....han var ju en häst...men han var för mig mer än så. Han var den jag fann tröst hos om jag bråkat med min familj, om jag och Macke var osams, om det hänt något jag var ledsen över.....Indy var alltid där och han förstod då jag var ledsen och brukade pressa mulen mot min kind. Han var klokaren än någon häst jag träffat, och han visade sina åsikter på ett otroligt sätt. Lät jag honom vara ute i regnet så stod han vid grinden då jag kom och då var han inte nådig, han visade rasande hur dåligt det var av mig att låta honom stå ute i REGN :-) hann ofta bara öppna bildörren så stirrade han på mig och VRÅLADE...."HÄMTA MIG OCH DET NUUU!"

Jag har gråtit hur mycket som helst och sedan slutade jag bara gråta, blev istället tom inombords och började tröstäta och må skit och mest känna mig tom och smått apatisk....insåg att jag lade locket på istället för att släppa ut allt så nu har jag skrivit och gråtit.

Är så glad jag har Macke, Erika och Linus.....
Macke och Erika för de faktiskt begriper sig på mig och Linus min snälle lille häst för att han finns i mitt liv.

Livet känns så konstigt och tomt utan Indy även om jag har Linus att pyssla med.
Jag saknar Indys temperament och ilska om han ville galoppera i tvåhundra och inte fick det, Linus är jag glad om han VILL galoppera i tvåhundra för han är lite Indys motsats och ganska sävlig. Var Indy otålig och ett packe dynamit så är Linus mildheten själv så det är en stor omställning eftersom jag brukar gilla hästar med temperament. Vet inte varför eftersom jag inte är så tuff själv alltid men jag tror jag behöver utmanas titt som tätt för att må bra och hålla mig allert.

När Indy somnade in var jag och Macke hos honom och strök på honom och följde honom till slutet och visade honom hur mycket vi älskade honom och vad han betydde. Vi grät och kände att det var det svårtaste vi gjort men samtidigt kändes det rätt att följt honom till slutet....han var unik.

Linus har varit lika deppad som jag över Indys död och han saknar honom lika mycket så nu får jag och Linus tillsammans försöka gå framåt ur den värsta smärtan. En häst så älskad av Macke och mig som Indy var kan bli en hel familjs medelpunkt, då den försvinner så ska allt byggas om.

Linus och jag


Totalt ointressant läsning för andra men jag behövde skriva ocha att minnas min och Indys historia fick mig att gråta ut lite till. Ingen kan förstå min sorg men Macke sade något klokt i stil med att jag sörjer mitt barn och Indy är ju den jag vårdat, skött, kört till veterinären och vakat över och nu finns han inte. Han var det närmaste en son jag kommer komma eftersom jag inte vill ha barn....nu finns han inte...och jag förstår inte att han är borta.

Hade jag vetat om hur vår tid ihop hade blivit, vad det kostat i smärta, veterinärresor och allt hade jag köpt honom ändå....hade inte velat gå miste om tiden vi trots allt haft även om åren blev få och han dog för ung.
Han var min vän...

Hästarna får beta lite i en gräshage, gott gott.
Indy och Nyfiken koncentrerade sig på gräset medan Linus tryckte mulen mot tråden "AHAAA ingen ström" och så smet han ut.

Linus har hunnit bli bränd/biten i mulen ett flertal gånger då han varit för närgången mot humlorna så han har blivit väldigt misstänksam mot klöverblommor :) numer frustar han med mulen en bit från blommorna innan han betar....säkert för att skrämma bort humlorna :D


Fine snälle Nyfiken



Hur mycket gräs kan man trycka in?










Linus med sin sönderkliade svans, han funderade mer på bus

I torsdags var Indy och Nyfiken på ATG hästklinik. Indy har fått en spark och Nyfiken var halt av någon outgrundlig anledning och behövde en munkoll.

Maria röntgade Indy och allt såg bra ut, vi tog även en omröntgen på hans glidleder i hasen och på tre år har det inte försämrats märkvärt alls vilket är skönt. Hon sade att Indy var halt men att det borde ge sig med ett par veckors vila, hon satte ingen medicinering på honom pga av hans lever som mår dåligt. Nya blodprover togs för att kolla levern.

Nyfiken var halt på ett knä och sprutades och fick metacam som han nu äter en gång per dag, han kollades i munnen och såg för hemsk ut så han behandlades både i munnen och benet. Hästarna skötte sig exemplariskt på kliniken och på dit och hemvägen. Är så tacksam mot dem. Linus fick vara hemma och leka med sin ponnykompis.

Idag ringde veterinären och sade att hon fått provsvaren och att Indys levervärden nu är nästan helt normala så helt klart är han rejält överkänslig mot många ämnen. Nu får han bara hö och lite betfor och det ska räcka, höet är analyserat och har bra värden så han ska inte behöva mer än så.

Känner att kanske finns en gud ändå som sett min förtvivlan, är hur som helst rysligt tacksam....
Indy är en del av min själ och jag klarar inte av att förlora honom.... Grät av lycka och veterinären skrattade och förstod jag varit orolig. Maria på ATG är helt klart en av de bästa veterinärer jag haft, så snäll och lugn och trevlig. Tusen tack till henne för att hon detektivat ut vad som gör Indy sjuk. Min andra veterinär som jag haft i Vännäs har nu slutat vilket är för himla tråkigt, även hon har varit duktig och engagerad i att få Indy frisk.

Den 15e blir det återbesök så jag hoppas att hästarna är ok i benen då så man får börja träna :D

Nu var det ett tag sedan jag skrev men jag har haft det lite tungt....efter min fotskada åkte jag till Vännäs med Indy och Linus. Indy behandlades i munnen och Linus kollade veterinären hus kastreringen läkt och hur foten ser ut. Tyvärr visade Indys blodprov som togs att hans levervärden skjutit i höjden igen och är riktigt höga så det känns frunktansvärt. Jag har gråtit floder och haft ångest, är vettskrämd....jag står ärligen inte ut med att förlora Indy....skulle offra en arm eller ett ben för honom, han är en del av min själ och jag älskar honom så fruktansvärt.
Nu står han åter på diet och får inget foder utan bara hö och morötter eftersom det i vintras fick värdena att gå ned så vi hoppas nu att vi åter kan få levern att må bättre. Eftersom han då det var kallt tappade hull så fick vi börja med lucern och det blev han fin av men tydligen klarar inte levern det.
Allt det här kostar satan så för tillfället känns det drygt ekonomiskt och mentalt så jag har mått för jäkla dåligt, den 29e ska Macke köra Nyfiken till tandläkaren och då följer Indy och jag för nytt prov så får vi  se om värdena sjunkigt. Annars kommer ATG gå in i levern med en nål och göra en biopsi för att se vad som orsakar Indys problem, om det är något man kan behandla. Men Indy är pigg och glad och verkar sin sjukdom till trots inte lida än så länge så får vi det under kontroll kan han nog räddas. Jag klamrar mig fast vid det hopp jag har.

Idag gick vi på nålar Macke och jag, han var i kontoret och jag hemma och på var sitt håll gick vi och jagade upp oss eftersom ATG aldrig ringde. Försökte ringa dem men såklart gick de inte att nå efter telefontidens slut.

Just efter två ringer Maria och säger att de flesta provsvar är klara och att Indy inte visar någon infektionsbild och de flesta värdena såg bra ut. Levervärdena är  fortfarande för höga MEN de har börjat sjunka så hon tyckte inte det var värt att ta risken att göra biopsi, istället ska han fortsätta äta hö. Framöver ska omrpov göras så man ser att det fortsätter sjunka..... hon sade att det var en liten häst som nog väldigt gärna skulle vilja få komma hem. Vi skulle inte hinna dit innan stängning men de skulle vänta på oss om vi ville hämta honom så vi kastade oss i bilen och hämtade såklart vår kille. De lät som de mer än gärna skulle bli kvitt honom så kanske hade han varit lite jobbig hehe... hon sade att han nog tyckte det var tråkigt där haha. Är så glad så glad så glad! Macke hade tagit ledigt så han skulle kunna följa och blanka i ögonen susade vi till Umeå där häst med hemlängtan mötte oss.

Linus blev överlycklig då vi hämtade in honom och Nyfiken och han såg att Indy stod i sin box...han ville absolut fram till Indy och nosa på honom.

TACK gode gud för detta!!!! Hoppas bara det fortsätter!!!!!

Indys levervärden var sämre på sista provtagningen så Vännäs har skickat oss till ATG. När jag ringde ATG så ville de att han bara skulle äta enbart hö någon vecka och sedan skulle jag komma med honom. Han har nu ätit hö och idag åkte vi till ATG, där har dom tagit nya prover och han ska sova där i natt. Är proverna dåliga ska de i morgon göra biopsi på levern för att se vad det är som är orsaken....är det inte hans mat, ja då kan han ha en leversjukdom eller kanske cancer. Får hämta honom i morgon om allt ser bättre ut annars på fredag. Var fruktansvärt att lämna honom för han blev tokig då jag gick ifrån honom och började fara runt och illskrika...gissa om jag började gråta.... Han var hur duktig som helst där inne då vi kom dit men då jag gick på toa ville han följa med och nöjde sig inte riktigt att husse stod med honom i gången men han var relativt lugn och skötsam....tills vi for, då bröt verkligen helvetet lös. Stackars lilla älskade gubben.... längtar efter att få hämta honom!!!!

Ögat är bra men i lördags gick vi omkull i skogen, vi hade ett gräl om farten...Indy som är redigt less på skritt brakade av i tvåhundra och ingen av oss såg trädet som kom förrän vi nästan var inne i det och då kastade Indy åt sidan så vi tappade balansen och hamnade platt på sidan. Vi låg där i snön och funderade lite...jag hade fortfarande benen om honom och satt på honom fast i liggposition....Indy vände huvudet och kikade på mig och surade mot mig....DITT FEL, HUR FAN KÖR DU MATTE? Jag blängde tillbaka och började försöka kava mig upp, SKYLL INTE PÅ MIG GALNING, muttrade jag innan jag med snö i jacka och byxor fick mig upp. Indy slutade med ett svullet bakben men det har tack och lov gått till sig nu...verkade bara vara en sträckning.

Nä usch vad jag är orolig och ledsen, nu får det räcka med elände.  Nu får turen ta och vända tycker jag.....Indy måste måste bli frisk, jag kan inte andas utan honom.....sägs att när en arab ger av sin själ så tar den en del av ens egen och det stämmer nog.....Indy betyder så mycket, kan inte tänka mig att vara utan honom....han känns som en del av min själ. 

Bli frisk, mattes lilla pojke!

Ja nog farao är man i ett ekorrhjul av otur...minst sagt.

I morse kom jag till stallet för att ta ut hästarna och vad ser jag?!! Jo Indy står med ett varande, rött och svullet öga. Blev till att skicka ut de andra och lämna honom inne vilket han INTE gillade men han hade så ont att han fogade sig men Linus, Nyfiken och Mikkel (stallkamraten) stod i sina hagar och stirrade bekymrat mot stallet och gillade inte att en av vännerna saknades ute.

Ringde veterinären eftersom ögoninflammationer som är sådär kraftiga inte är att leka med, har hästen sår i hornhinnan behöver det bara gå en dag så kan det vara för sent att återställa ögat till sitt forna skick. Ögoninflammationer är riktigt akuta. Tina kom farande och Indy behandlades och får nu tre olika mediciner...han ska ha varannan timme i morgon!!! Jag kommer dräpa mig.... men vad gör man då hästen har så himla ont och mår så dåligt. Som pricken över i:et berättar veterinär-Tina att Indys prov som vi skickade in för en vecka sedan måste tas om...blodprovet förstördes på vägen och alla celler i provet var trasiga och gav inte vettiga svar. Så på söndag ska hon ta nya prover samt titta till ögat igen.

Boxvila till dess och överpigga Indy är INTE glad över det men har så ont i ögat att det ändå går ganska bra.

Hur mycket ska jag och den där fina lilla hästen måsta stå ut med???? Känner mig så uppgiven....och dyrt som fan är det. Indy borde få klippkort av veterinärerna för vi håller hela västerbottens veterinärer flytande känns det som...köper de en ny bil är det garanterat min häst som sponsrat den :) Nä allvarligt det känns för jävligt och kostsamt är det....fy farao.

Jag skulle på kalas i Storuman i morgon och har som sett fram emot det och sedan gå ut på MB på kvällen och partaja loss rejält men ska Indy medicineras varannan timme är det ju kört. Måste ju dessutom kunna köra på söndag..... JÄVLA SKIT!!! Jämt får jag missa allt kul..... men lillkillen måste ju tas om hand om så han blir frisk.

Nu har jag börjat skritta igång Indy och han är en väldigt lycklig kille, var lite nervös då jag första gången satt upp. Kändes lite som ett självmordsförsök att rida honom överpigg barbacka men i mörkret for vi ut och han trippade lyckligt på. Han hade såklart en och annan åsikt på farten och frågade ofta om vi inte skulle ta en galopp.....nej sade jag och på någon minut tyckte han åter att galopp vore en bra idé. Han har hela tiden varit glad och pigg men aldrig rent stökig och bråkig utan rakt igenom positiv. Han var tokhet innan han blev behandlad, trodde han var höstpigg men han försökte nog springa ifrån obehaget i kroppen. Har mer koll nu på vilka signaler jag ska leta efter.

Lyckseleveterinärerna har tagit prov på honom och jag har väntat in provsvaret, svaret ska gå till Indys veterinär i Vännäs och är levervärdena fortfarande dåliga blir det mycket som ska ändras i kost, träning osv men har de gått ned så beror det nog på att de var höga pga av hans sjukdom.... Väntan är tråkig och Indy har inte längre lust att ta det lugnt....Lite galopp matte?

Idag har det inte vara kul....min veterinär ringde ang Indys provsvar och de var inte så bra....hans levervärden var inte ok och tyder på att det är något med hans lever. Sara kunde inte säga vad som felas med Indy, hon hade pratat med olika veterinärer söderöver men ingen vet vad som orsakar hans besvär. Om ungefär en vecka ska nya prover tas för att hon vill se om värdena är likadana och då får man sätta in behandling och fundera på hur framtiden ska se ut. Någon prognos vågade hon i nuläget inte ge men hästar kan leva med mindre förändringar på levern men inte med större och man måste vara noga med kost osv. Försökte behärska mig men bröt ihop totalt vid kaffemaskinen på jobbet inför mina kollegor och började gråta och stod och grät i famnen på min kollega Doris. Hon och grabbarna var så himla gulliga och jag grät Macke i örat när vi pratade i telefonen och var mer eller mindre som en zombie då vi åkte till Malå idag efter jobbet.

Ovisshet är så hemskt, det känns som ödet hela tiden försöker rycka ifrån mig Indy och det är så jävla grymt och orättvist....ska han aldrig få leva och må bra??!!! HAN ÄR FÖR FAN BARA FEM ÅR!!!! Jag har inga föräldrar, kan jag då få behålla åtminstone denna varelse som jag älskar?! Har bara lust att skrika ut....har gråtit massor idag. Hoppas detta går vägen, jag älskar min häst så himla mycket...han ger mig så otroligt mycket och vi har gått igenom så mycket men hur många smällar ska vi få ta?

Nu på kvällen fick jag ta mig samman eftersom jag skulle vara berättarröst på en film men det var tungt.... i morgon ska jag ut och gå med hästarna och förhoppningsvis få en bättre dag.... Macke jobbar så han lär jag inte se mycket av under dagen.

Just nu känner jag mig som en mage på två ben, hur hungrig kan man bli? Nyvaken och tänker på mat det första jag gör hahaha. Men efter några dagar med magsjuka eller vad det nu varit känns det bra att kunna äta igen!!

Har fått några av Indys provsvar men veterinären konstaterade att de inte gav mycket matnyttigt....de visade lågt värde av röda blodkroppar, lymfocyter och något mer men inget som gav en direkt fingervisning om vad som är galet. De inre organen verkade då iaf må bra. Hon sade att vi nu ska avvakta proven som är skickade söderut och se vad resultatet av dem blir.....Sara är så himla bra veterinär, så engagerad och hjälpsam...hon försöker verkligen gå till botten med det här vilket känns bra. Men det är typiskt Indy att förvirra sveriges veterinärkår med något som verkar helt nytt och okänt!! GAH! Antingen gissar hon på att han har en autoimmun sjukdom som gör att han reagerar på kroppens egna ämnen och att den i så fall kommer ungefär som ett herpesvirus en gång per år...eller att han fått en virusinfektion men det var mindre troligt eftersom han visade liknande symtom som dessa i fjol. Hon trodde inte att det skulle förvärras så han skulle dö av det utan att då skulle han redan gjort det. Hon trodde att det kommer ligga på denna nivå och att vi i så fall varje vinter får vara uppmärksamma och sätta in behandling då han insjuknar (om min förvirrade hjärna fattat allt rätt).

Nu är det halt så jag har ställt av hästarna, Indy och Linus ska ändå vila någon vecka så det gör inget och de tränade ju i sommar så det känns som de har lite sommarvila nu istället.

Saga och jag pysslade igår med alla tre och borstade och fejade...slutade med att Indy lade huvudet på min axel och halvsov medan jag stod och kliade honom på halsen. När jag sedan borstade Linus var han skitsur och ville hela tiden ha min uppmärksamhet.

Timmy har haft en inflammation i ögat, var ju tänkt han också skulle med till vännäs men han blev bra dagen före :-) Husse däremot har åkt på en brakförkylning så jag trillar väl snart dit jag med...men hela Lycksele Bilservice som vi delar fikarum med verkar förkylda så jag är omringad av smittan. De skyller alla på JON hahahaha så jag antar han var den som drog in flunsan under taket på jobbet....fy fy Jon!

Nä nu ska jag ta och fika och se hur det går för make och hästar.

Stor kram till alla er som peppar mig, har fått massor av sms, mail och inlägg....TACK!

Är så trött att tårarna sprutar....var idag hos tandläkaren med Indy och Linus.
Började med en ihopfrusen transport som inte gick att öppna men efter lite bök så.... sedan var föret i morse KATASTROF, det var snorhalt och vi fick snigla oss till tandläkaren i vännäs men kunde inte boka om då Indy är väldigt irriterad i munnen och Linus luktar apa.

Väl där tog tandläkaren Linus först för han var ganska stressad, Indy däremot har varit där så mycket att han snällt stod och åt lite hö och vilade medan Linus snurrade runt i sin box. Linus fick dra mjölkisen och två vargtänder och såg i övrigt fin ut.

Drogad Linus:



Efter Linus behandling hann han bara in i boxen så nyktrade han till och var vaken och stegrade och skrek efter Indy....ingen frid där inte.

Sedan var det Indys tur...jag hade väntat mig lite skarpa kanter men tandläkaren öppnar hans mun och utbrister "MEN SNÄLLA"....då visar hon mig en stor sårig krater bak på tungan...som om någon slagit syra på Indys tunga så det bränt ett hål och flera mindre kratrar runtomkring. Det var som hål på tungan....smärtan min älskade kille måste ha då han äter vill jag inte tänka på. Tandläkaren kunde inte svara på vad det är men funderar på en underliggande sjukdom...I fjol kring den här tiden fick vi åka in då han inte kunde svälja eftersom han hade en enorm blåsa i svalget...han behandlades och blev bra men nu är hon lur på att detta har något att göra med fjolårets åkomma. Fick berätta allt jag visste om honom...eksemet och allt.... hon kontaktade södra sverige men ingen vet med säkerhet vad som är fel med Indy. De har nu tagit blodprov för att kolla värden på lever och allt möjligt för att försöka ringa in vad som orsakar detta men just nu vet de inte och ovisshet är HEMSKT!! Jag vill skydda honom, jag vill han ska slippa ha ont....jag vill veta vad som orsakar detta så jag kan skydda honom från det MEN JAG VET INTE!!!!! Han har nu fått medicin mot inflammation och smärta och ska absolut inte ha bett och ska ridas i skritt och jogg men inte anstränga sig. De ska höra av sig då de fått svar på proverna....

Indy reagerar starkt på lugnande och höll på knäa där ett tag.....han sov länge i boxen efteråt.



Hemvägen gick bättre, föret hade blivit mindre isigt och en överlycklig Nyfiken skrek efter sina vänner direkt vi lastade ur. Tanken var att Indy och Linus skulle vila i stallet men de var galna så de fick gå ut. Indy taktade hela vägen till hagen och Nyfiken pep och hoppade av lycka över att se sina kompisar. Han nosade noga på sin lilla Linus och kollade att han var okej så det var kärt återseende då trion förenats.

Nu är jag hemma efter en lång dag och har gråtit så jag har ont i huvudet.... VARFÖR ska Indy råka ut för allt!? Hoppas de hittar vad som är fel så han slipper detta mer.

Tusen kramar till Erika, vad skulle jag göra utan dig? Du är så himla fantastisk!!

Kram på er

Gud vad låg jag känner mig, igår då jag skulle ut på min och Indys dagliga skritt-kvart var benet hett...inte så svullet men hett så det blev inget. Uppenbarligen är det ju inte bra ställt med hans ben ännu. Han har varit väldigt lugn att rida vilket är olikt honom så antingen känner han av pälslossning eller så har han ont....han beter sig inte som han brukar och när han är i vila brukar han vara HYPER.

Nu ställer jag av honom en tid, han står ändå mest och gäspar och verkar ganska trött....blir promenad då och då och inget mer. Tror jag ska reducera hagen men göra så att Nyfiken får vara med Indy i lillhagen så han inte bryter sig in hela tiden...då kanske de är nöjda. Nyfiken rids ju så han överlever att vara i en reducerad hage med Indy en tid. Känner mig så ledsen, hade hoppats ben-historien skulle börja vara över.... snyft.

Markjobbade Nyfiken igår och det gick ganska bra, han har börjat ha bättre koll på benen nu....begär inga perfekta förflyttningar men han ska visa att han försöker och det gör han. Han är så lyhörd och duktig så! En raring.

Eftersom Saga bett om en uppdatering kommer den här.

Indy har fortsatt fått ta det lugnt men vi har nu börjat få skritta en kvart om dagen och får skritta en kvart om dagen i tre veckor ungefär så det tar sig. Igår var han odräglig som attan, ville bara springa och stegrade och bockade då han inte fick så vi rök ihop rejält. Jag va barbacka och som vanligt utan bett så jag fick testa balansen men det gick bra och Indy gav med sig efter en massa gräl....han förstår ju inte varför han aldrig får springa då det KRYPER i kroppen av energi.

Husse var ned idag och gav hästarna vatten och möttes av den här lilla demonen "GE MIG NÅGOT GOTT NU ELLER ÖNSKA ATT DU ALDRIG BLEV FÖDD" såg Indy ut att säga



Men oftast är han ju snäll lillbusen..



Red dressyr häromkvällen vilket gick ganska bra, har börjat öva Nyfiken nu med att inte vara rädd om jag rider honom med ett spö i handen och han har börjat förstå att himlen inte ramlar ned över honom men i början var han så spänd och rädd men innan slutat lugnade han sig och förstod att matte bara petade med spöet och det var ju inte farligt.

Idag flyttade fler tjejer från stan ned till travet...det blev ruskigt livat i hagen då Indy och Nyfiken fick bli hag-grannar med två ston!

Det sprangs livligt i alla hagar



Indy och Nyfiken galopperar sida vid sida






Indy i galopp



Nyfiken glassar på






De nyanlända damerna Tiara och Verona



Indy kan inte sluta titta



Mer spring



Nyfiken drar en bock-galopp runda



Nyfiken glassar på i showig trav



Man blir ju lite trött av att uppvakta damer...




Man fick se att Indy och Nyfiken verkligen svetsas samman för då Indy skulle nosa på verona gjorde Nyfiken en rivstart och sprang dit....skulle Verona nosa på HANS Indy?! det gick inte för sig!! Både Indy och Nyfiken bockade och busade rejält så de kommer vara trötta..

Film från dagen

Trots kylan hade de ingen brådska in så de fick vara ute en stund till, de hade rejält med mat och täcke så de var ganska nöjda. Min förkylning har börjat ge sig men det sitter kvar i luftvägarna, hostade så jag kräktes i natt så kylan är ingen höjdare direkt..

Nöff på er! Macke stackarn har legat sjuk i svininfluensa i en hel vecka, nu börjar han vakna till igen men har hosta något hemskt. Det började förra helgen, på söndagen var vi ute och tömkörde hästarna och det gick bra och både vi och de hade kul...var första gången Macke tömkörde men Nyfiken fattade fort så det gick finemang...på kvällen sedan så började Macke frysa och må mindre bra och sedan drog eländet loss och han fick rejäl feber och låg orkeslös och kraxade i soffan. Han har legat pall hela veckan så jag har fått ta hand om hästarna själv, tack och lov har Erika hjälpt till. Har aldrig sett Macke så sjuk på alla våra år tillsammans! Tur jag är vaccinerad!

I fredags och igår red Erika och jag ut, det var kul men i fredags höll jag på att skrämmas ihjäl två gånger.
Erika kom före mig till stallet och skulle ta in hästarna hon ringde mig ganska upprörd och sade att när hon kommit till den mörka hagen hade Indy varit försvunnen, orolig hade hon sprungit in i hagen och hittat honom liggandes längst ned och han ligger ALDRIG ned på mark som inte är torr så hon ringde mig direkt och jag trodde han fått en kolikatack och bad henne hålla koll tills jag kom. Hon ledde in Indy och Nyfiken och Indy verkade må prima så hon släppte in honom i boxen och gick in till Nyfiken för att mysa lite med honom....då hörde hon hur det lät konstigt i Indys box och då hade han rullat fast och kunde inte andas ordentligt. Hon ringde mig och frågade vart jag var och jag hade just satt mig i bilen så jag var ju en bra bit bort, jag bad henne kolla om någon annan fanns på anläggningen som kunde hjälpa henne få loss honom och i så fall ringa upp så jag visste läget, hörde jag inget skulle jag köra utav helvete....hellre tappa körkortet än att Indy dör. Så jag gasade å¨tills jag fick veta att Erika hade hittat Patrik som hjälpte henne dra loss Indy så jag kunde köra försiktigt sista biten...men jag var helt gråtfärdig av oro när jag kom till stallet. Indy hade ingen kolik i alla fall tack och lov utan mådde bra. Så vi for ut och red och både Indy och Nyfiken var pigga och glada, blev ganska lugnt eftersom det var mörkt och dimmigt så vi såg typ inget...  

Lördag for jag och Erika åter ut och Indy var TOKIG! Hann bara sätta mig i sadeln så stack han med mig över stallbacken vilt bockandes så jag höll på rida på Patrik som höll på att släppa in sin Nordsvensk i hagen! Macke var med och fotade det hela...




Erika och Nyfiken, stilfulla och snygga



Och jag och min galna häst, Indy stegrade av iver att fara ut....man kan tro att han rids en gång i månaden och inte nästan varje dag!! Han ÄLSKAR att rida ut och blir så ivrig.


Sken över stallbacken, kolla rumpmusklerna han fått :-)
Hörde Sandra Jirwik ryta i mitt huvud SÄNK HANDEN!!



Åter under kontroll och vi kunde fara ut.


Indy var vild under halva ridturen innan han lugnade sig, vi red en långritt. När Indy var trött fick han galoppera ÄNNU mer så sista biten släpade han sig fram väldigt nöjd och belåten....turen gick i skogen, över ett gammalt hygge och i galopp efter skogsväg så det blev en redig runda. Indy älskade det, rider man över hygge så hjälper han till att välja en bra väg så på så vis är han jätteduktig. Ridturen gick bra men jag fick verklige jobba på att sitta kvar första biten. Macke åkte hem efter han fotat oss eftersom han ännu inte är helt frisk.


Idag åkte Macke och jag till stallet och tog hand om hästarna, jag jobbade Indy i trav och galopp efter rakbanan och han var pigg men inte galen som igår men han bjöd på bra.





Suddig galopp-bild


Ivrig Indy tuggar på bettet och vill springa mer



Två nöjda galopp-galningar


Nyfiken fick en vilodag idag men fick morötter av husse, bara vi får ordning på andra sadeln så ska Macke rida honom.....vi fick ju delen vi väntat på men den var felborrad så den passade inte i sadeln...sååå surt så nu väntar vi på ny del. Har varit en bra helg, hoppas bara Mackes hosta ger sig snart. Är glad jag hann  vaccineras för om han som är så tålig blev så sjuk hade jag nog blivit riktigt riktigt dålig....fy!

Nä nu ska vi äta godis! Kram på er!

Idag har Erika och jag varit på långitt med hästarna....och då menar jag LÅNG ritt.
Vi red från travbanan efter gamla Hedlundavägen och hamnade på Knaftenvägen och därifrån red vi in till stan och red förbi djurparken så vi kom ut på Hedlundavägen och red efter den till travbanan. Hästarna fick galoppera mycket vilket behövdes för Indy var GALEN då vi skulle iväg...han stod och småstegrade på stallbacken medan vi väntade på att Erika skulle sitta upp på Nyfiken så han var PIGG trots den rejäla tur han fick igår....han är en liten tok. Hästarna var trötta då vi kom hem så vi svampade av dem och pysslade med dem innan de fick krypa in i sina boxar och äta lite betfor...båda rullade och myste. Jag är helt slut på....Indy blev trött vid Knaftenvägen så Erika och jag satt av och gick till Djurparkenkorsningen och då hade Indy laddat upp igen och var åter en pigg buse resten av vägen hem...men just innan stallet var han TRÖTT och väldigt nöjd och belåten.

Gick bra att vara röst på filmen igår men gud vad nervös jag var innan!

Här är lite bilder från lördag kväll :-D

Nyfiken kollar min mössa



Ska vi leka lite undrar Indy



Bästa vännerna



Lilla Timmy