flyinglady

Återigen länge sedan jag skrev, det går lite halvsvajjigt med skrivandet.

 

Just nu är jag hemma med magsjuka, den började natten mot gårdagen men har sakteliga klingat av...är på benen nu även om magen fortfarande är högst misstänksam mot mat så blåbärssoppa, yoghurt och lite mosad mat är dieten just nu. Joel har klarat sig bättre tack och lov.

 

Jag har suttit och sorterat gamla bilder på hästarna och när jag såg en film på mig och Linus då vi lekte i ridhuset kom gråten, jag saknar honom så det gör ont i mig och slutet var så grymt...inser att det stannat som ett trauma i mig som jag inte riktigt bearbetat som jag borde så nu har jag sorterat bilder och snörvlat och gråtit och det känns eländigt och skönt på samma gång.

 

Linus var en sjukt mysig och rolig liten häst, aldrig omöjlig, lätt att träna och hans hjärta var så varmt och gott.

Hans död var så otäck och grym och har fastnat som en otäck tagg i mig, han var värd så mycket bättre....att se en häst få lida sådär fruktansvärt och få höra orden från veterinären att hon gjort allt hon kunnat och han inte svarat på någon behandling önskar jag ingen...Linus smärta och hur han tappert kämpade sitter fast i huvudet på både mig och Erika. När veterinären sade att hon gjort det hon kunde och beslutet om att det var himlen nästa som gällde var Linus i boxen och vi var tvungen flytta honom till stallgången för att slippa riva väggen i boxen då han sedan skulle fraktas ut ur stallet. Linus kunde knappt stå på benen och skakade i hela kroppen men då vi bad honom komma ut ur boxen kämpade han sig med vår hjälp ut, han kunde inte gå men gick ändå för att vara oss till lags en sista gång. Sedan fick han sprutan och somnade in i stallgången med min hand på sitt huvud och jag trodde jag skulle dö på fläcken jag med. Det är det absolut värsta jag varit med om....Indy och jag fick ett fint slut, det gjorde ont men det var fint i alla fall och han kändes "redo" och jag var också redo för med honom visste jag ju att det förr eller senare skulle sluta så pga av alla krämpor han hade...man var tacksam för tiden man fick men samtidigt förberedd på att slutet skulle komma...Så kändes det inte alls med Linus...det var bara grymt allting. Är så glad över att jag sedan bara fick fara därifrån och tacksam till vännerna som hjälpte Arvid att lasta Linus kropp, ta bort dropp-påsen från taket i stallet och mocka boxen så jag slapp ha allt sådant för mina ögon då jag kom tillbaka för att städa.

 

När jag köpte Linus syster kändes det toppen, hon är en helt outstanding häst med potential till allt och var kanske bästa hästen jag ägt på så vis. Jag var supernöjd med henne och föll pladask :)

Då hon skadade sig i somras låste sig något inom mig och jag fick panik...inte igen tänkte jag och insåg att jag inte fixar ta bort en häst till. Nu läkte Lina ihop men jag tar inte risken att hamna i sitsen igen så hon fick flytta till en vän till uppfödaren och jag är nu hästlös och ägnar mig åt annat... har hört så mycket spekulationer kring varför jag slutat med hästar och jag tycker inte man behöver vara någon einstein för att fatta att då man haft min osis så rinner bägaren över nångång. Hjärtat måste få läka så ser man om man i framtiden har mod och tid att ge sig in i det igen för bästa tiden i mitt liv är den jag tillbringat med dessa underbara varelser <3

 

Godhjärtade Linus